Hågkomster fråm livet på Kungliga Telegrafverkets Överdragsstation i Gudhem

TEKNIKEN

Den stora 500-trådiga telefonkabeln mellan Stockholm och Göteborg grävdes ner under 1920-talets första år. För att möjliggöra en bra förbindelse och dessutom för att kunna ansluta orter under vägen byggdes – utgående från Jakobsbergsgatan i centrala Stockholm – sk överdragsstationer (= förstärkarstationer) med ca åtta mils intervaller. De västgötska är Lyrestad, Gudhem och Alingsås. Verksamheten på dessa stationer startade hösten 1922.

Den främsta anslutningen till Stockholm-Göteborgskabeln i Gudhem var naturligtvis den något mindre Jönköpingskabeln, ”vattenledningen” kallad. Denna kabel hängde på stolpar och var mycket utsatt för åsknedslag, vilka, om inte annat, orsakade hål på blymanteln, som sedan släppte in vatten med kortslutningar som följd.

Varje överdragsstation ansvarade för underhållet av kabel med tillhörande inkopplingshus under vägen och otaliga är de utryckningar som gjordes till tex Kättilstorp för att mellan Gudhem och detta ”kabelhus” mäta in var felet låg. Med känsliga instrument och beprövad erfarenhet kunde sedan läckan lokaliseras, kabeln torkas ur och nytt blyförband läggas om.

Överdragsstationens hjärna var den sk korskopplingen, en mastodont med tusentals trådar som löpte kors och tvärs och som flyttades allt eftersom behovet av förbindelser ändrades. Den var den centrala delen på övervåningen. Alla till huset inkommande trådar var avsäkrade i stora säkringspaneler, vilka vid åskväder sprutade glassplitter – man höll sig undan!

Jag upplevde en gång en kulblixt som ritade ett tio meter långt svart streck i det välpolerade golvet innan den försvann ut via en åskledare.

Alla förbindelser mynnade även i undersökningsbordet, där mätningar kunde genomföras och där tjänsteförbindelser med övriga stationer fanns. Även så långväga tjänsteförbindelser som London fanns, samtalen begränsades dock så vitt jag minns till ”Yes box, allright” – ibland med negation inlagd.

Stationens övriga uppgifter var att förstärka de signaler som kom i resp kabel, dvs varje samtal och varje annan signal, som kom via kabeln fick ett extra energitillskott på sin vidare väg. Allt för att ge god hörbarhet för användarna, de som ringde.

Varje talförbindelse krävde två trådar, vilket normalt skulle möjliggöra 250 samtal samtidigt på kabeln mellan Stockholm och Göteborg. Genom transformatorer och sk induktanser kunde emellertid ungefär 500 förbindelser användas samtidigt. Denna teknik var amerikansk och installerades så vitt jag vet av amerikanska ingenjörer då stationen byggdes i början av 1920-talet. Någon Gudhemsbo kanske minns om det förekom främmande vid denna tid.

På övervåningen fanns förutom korskopplingen, förstärkare osv även ett par kontor, en liten verkstad samt när teletrafiken automatiserades i Gudhem en abonnentstation.

På nedre våningen fanns en stor batterisal. Vid elbortfall trädde dessa batterier in för upp till 24 timmars drift. I salen intill fanns motorgeneratorer med stora svänghjul som borgade för en avbrottsfri övergång från Vattenfallsnätet till batterier. I en annan sal stod först en tändkulemotor med vidkopplad generator. Den enorma motorn som startades med en jättestor blåslampa, sörjde för laddningen av batterierna. Denna historiska motor ersattes sedermera med en av Volvos stora sjödieselmotorer.

Tekniken utvecklades och under sent 40-tal installerades LME (nuvarande Ericsson) förstärkarutrustning som klarade av åtta samtidiga samtal plus ett antal övriga signaler på två trådar, dvs totalt mer än 2 000 förbindelser. Detta krävde dock ytterligare förstärkare och små understationer byggdes, för Gudhems del en i Eggby, bortom Varnhem och en i Hällestad, på andra sidan Floby, dvs med cirka två mils mellanrum. Det blev många utryckningar, ofta mitt i natten, då tex reservkraftverket vägrat starta vid elbortfall. Det var på dessa resor jag lärde mig köra bil medan min far räknade på de mätningar som ibland hade genomförts före avfärd.

Under tidigt 50-tal lades en ny kabel mellan Stockholm och Göteborg, innebärande ny teknik. Koaxialkabeln hade kommit, den innehöll fyra centimetertjocka tuber och på varje sådan ”tråd”, kunde först ca 960 samtal förmedlas, senare det dubbla, totalt mer än 10 000 samtidiga kontakter mellan de två stora städerna. Det var även fascinerande tyckte jag att denna kabel stod under tryck med hjälp av lufttuber för att inte vatten skulle tränga in vid ett eventuellt hål på blymanteln. Man kunde även komma fram till var hålet var med hjälp av detta system – förefaller mig dock nu något märkligt. Gösta Frank får rätta mig om jag har fel!

En uppiggande händelse under installationen av detta nya system, som naturligtvis krävde nya, kompakta, tunga förstärkarstativ var när min far ringde distriktskontoret i Jönköping och frågade om de hade kontrollerat bärigheten på golvet på apparatvåningen. Efter en kvart ringer en upphetsad man och skriker: ”Utrym, Utrym!”

Inom en kvart var brandkåren från Falköping på plats och började skruva upp stöttor i undervåningen och en timma senare var hela tillgängliga distriktskontoret där och påbörjade permanenta förstärkningsarbeten. Säg sen att det var händelselöst på landet!

Några år efter koaxialkabelns introduktion byggdes själva stationsbyggnaden till för en automatisk förmedlingsanläggning, en ny era som så småningom naturligtvis följdes upp av fiberoptikkabel osv. Detta var dock efter det jag lämnat Gudhem.

I områdets närhet hade i slutskedet av kriget försvarsmakten byggt en fjärrskriftscentral. Min far blev teknisk chef även för denna. Vi barn på ”Kabeln” var naturligtvis mycket intresserade av byggnationen. När den togs i bruk blev vi emellertid utestängda, vilket vi inte uppskattade. Via ventilationsrör mm ”spökade ” vi, dvs förde oväsen, tills signalsergeanten från Karlsborg för att försvara sina 30 lottor kom utrusande och sköt vilt omkring sig med ”kamrat 40” dvs tjänstevapnet. Vi blev dödsförskräckta, vi visste ju inte då att han sköt upp i luften. Det berättade han dock när jag 30 år senare träffade honom på Karlsborgs flygflottilj.

Jag hade under min tid på 1. Flygeskaderstaben i Göteborg under 70-talet orsak att ”i tjänsten” besöka anläggningen och var då välkommen.

Anläggningen är numera ersatt av modernare teknik.

BYGGNADER

Stationshuset hade från början stora fönster, vilka under kriget skyddades av monterade splitterskydd. Senare minskades fönstren ner till dagens smala springor.

Vindsvåningen, ett eldorado för oss unga, med all utrangerad utrustning kunde bara nås via väggfast stege eller rephiss. Ett besök var alltid givande, inte minst för den hänförande utsikten från takluckorna. Dessa sitter ca 18 meter över mark. Det var många kyrktorn som syntes där uppifrån.

Stationshuset ligger just på övergången mellan Mössebergssluttningen och det platta landskapets hästhagar. Det innebar att varje vår vid snösmältningen – innan det ordnades en utdikning och innan nuvarande uppbyggda skyddsvall– kom vattenmassor ner på planen framför stationshuset och trängde in i bottenvåningen. En hemmatillverkad läm försedd med tätande cykelslangar monterades i dörröppningen och en länspump arbetade innanför. Spännande tyckte vi unga, vi visste ju att det var åtskillig kraft i elsystemet innanför, en ordentlig smäll kunde förväntas vid för högt vattenstånd. Vi fick gudskelov aldrig uppleva detta.

Stationen försågs med el genom en egen transformatorstation, även den kraftigt utsatt för de cirkulerande åskvädren mellan Västgötabergen.

Bostadshuset, ja det fanns ett sådant, bestod av fyra lägenheter. En trea för chefsfamiljen och tre tvåor för reparatörerna. Det var 20-talets lägenheter med torrdass, vedspis och kakelugnar. Brun-svarta tapeter var kanske tidsepokens standard eller uppsatta för att hålla för flera byten av hyresgäster. Lägenheterna hade trots sin ringa storlek både en imponerande köksingång med altan och en finingång med altan och sittplatser.

Lägenheterna moderniserades på 40-talet så att centralvärme och varmvatten från stationshuset tillkom. Elspis och vattentoalett dök också upp så småningom. När familjen Ljungström blev fem byggdes en tvåa om till trerummare och kvar blev en gästbostad för tillfälligt tjänstgörande.

Hyran för lägenheterna var från början låg, till dess någon centralbyråkrat kom på att höja den kraftigt. Detta medförde att åtminstone nytillkomna reparatörer föredrog att hyra in sig i Grågåsen eller pendla från Falköping. Möjligen en av orsakerna till att huset nu är rivet.

Till varje lägenhet hörde i ett särskilt hus i norra ändan stora visthusbodar. Där låg även tvättstugan och det stora gemensamma badrummet, med, som jag upplevde det, ett jättebadkar.

I södra ändan, sammanbyggt med garaget för tjänstebilen hade varje lägenhet sin vedbod, med inkastlucka från vedbacken bakom.

Tjänstefordonen bestod till att börja med av en motorcykel med sidovagn för verktyg, följd av en Chevrolet med flak och massiva gummidäck, en Volvo lastbil, en Bedford skåpbil – alldeles för liten – en desto större Ford skåpvagn en Volvo Duett, följd av ytterligare en osv.

Krigstidens gengasaggregat visade sig vara för långsamt och tidsödande för jourverksamheten, som var 24 timmar om dygnet. Aggregatet monterades bort och fordonet startades på bensin och drevs sedan med ett alkoholderivat, möjligen en mycket tidig ”miljöanpassning, kombinerad med idrott” eftersom motorn blev så svag att det krävdes att passagerarna sköt på i de brantaste uppförsbackarna.

Ett litet hus bredvid garaget inrymde all den utrustning som behövdes för att reparera ute på ”linjen” dvs kabelfel. Det var spett, korpar, spadar, paraffinkokare, acetylenvärmare för att driva ut fukt ur kablarna samt nya blyförband med tennstänger för lödning mm mm.

I bakändan av detta hus låg cykelboden där privata cyklar, men främst de på den tiden gula tjänstecyklarna, parkerades.

Längre söderut på den stora tomten låg Hönshuset! Jag har upplevt hönsburarna men kan ej minnas att de härbärgerade några höns. Det var nog före min tid. Däremot förvarades en imponerande samling luftskyddsutrustning, samt under kriget vår uppallade Ford Anglia, däcken ”donerade” till försvaret.

På andra sidan bäcken, nära gränsen till grannen, förvaltaren på Kungsgården, låg en lekstuga med alla omoderna bekvämligheter, en fröjd för oss barn. Där bodde vi ofta på somrarna, lagade mat på spisen, tills den en dag sprack, och hade mycket trevligt.

TRÄDGÅRDEN

Tomten är mycket stor, vilket gav möjlighet till odlingar, som i stort sett gjorde familjerna självförsörjande på potatis, grönsaker och frukt. Vildväxande fanns härliga körsbärsträd. Ca 35 äpple-, päron- och plommonträd försåg oss med frukt. Dessa vårdades ömt och gav fantastiska skördar.

Blomsterrabatter omgav de stora gräsmattorna. Kgl Telegrafverket ordnade tävlingar mellan sina Överdragsstationer om den finaste trädgården. Den ständiga jourtjänsten gav – när inga tekniska fel lade hinder i vägen – hemmavarande arbetskraft för trädgårdsarbete och fruarna hade oftast tid och intresse att utveckla prakten.

När Gudhems Överdragsstation vunnit priset tre år i rad, lades tävlingen ned. Prispengar, som gick till växtinköp, fortsatte dock att komma.

ANSTÄLLDA

Stationen normala drift och de smärre tekniska ombyggnader, som nästan alltid gjordes, sköttes av tre anställda.

Chef var en Linjeförman, sedermera omdöpt till Stationsförman.

Till sitt förfogande hade han en 1. Reparatör och en Reparatör.

Större nyinstallationer gjordes naturligtvis av ditresta teleingenjörer.

De tre fast anställda delade på jourtjänsten. Eftersom nästan alla bodde inom området, var det inga problem att dra igång hela arbetsstyrkan vid behov.

Med hjälp främst av kyrkböcker har jag gjort en sammanställning av de anställda fram till det jag lämnade Gudhem och för tiden därefter fått hjälp av Gösta Frank.

Kringarbeten, som städning ( välbonade golv!) och att varje morgon cykla upp till Grågåsen för att hämta posten hos Norbergs senare Ingerhages sköttes en månad i taget av de tre hustrurna.

KRIGETS PÅVERKAN

Under kriget var det naturligtvis extra viktigt att förbindelserna fungerade klanderfritt. Överdragsstationen skyddades, som tidigare nämnts, av splitterskydd. Allt trävirke målades med en speciell lösning som gjorde virket svårantändligt och brandberedskapen var mycket utvecklad.

Den fasta personalen var befriad från annan krigstjänstgöring, men ingick i Försvarsmakten i form av Driftvärn.

En pluton landstormsmän var placerade på stationen som skydd. Som dagens hemvärn var de lokalrekryterade. I skördetid var det för dessa soldater ibland bekymmersamt, men med ett fint samarbete, genom att de som ej var lantbrukare hjälpte sina vänner, tror jag att det löstes till belåtenhet.

Min mor hushållade för styrkan, och det hade bl a den fördelen att det aldrig var brist på mat, råvaror levererades från regementet i Skövde, några ransoneringskuponger behövdes ej!

Fördelen med att stationen ligger på landet var under kriget mycket stor. Vänner runt omkring, inte minst ”landstormarna”, kom ofta med en nyskjuten hare. Mjölken sinade aldrig hos Frankenbergs nedanför backen – det var min insats under den tiden, att hämta mjölken efter kvällsmjölkningen.

För att få ytterligare sovel odlades kaniner i stora burar söder om bäcken. Jag var själv anförtrodd en kanin. När den var fullvuxen skulle den slaktas, vilket jag vägrade godkänna. Dock gick jag med på att den såldes. Min far kunde lösa problemet!

INTEGRATIONEN I BYGDEN

Den – efter tidens mått mätt – högteknologiska anläggningen låg i en jordbruksbygd, placerad med stora hästhagar på tre sidor. Få runt omkring kände till stationens ändamål, bara att det hade något med KABEL att göra. Tillträde var inte tillåtet, och detta förbud upprätthölls relativt strikt. Landstormsmännen hade säkert mycket att berätta, eftersom de naturligtvis släpptes in. De hade sina eldställningar i taklucka, i fönster osv och övade ofta. Skövderegementet var ganska ofta ute för att testa vaksamheten och ”anföll” över hagarna.

På bygden begrep man dock att hade man el- eller teletekniska problem så fanns kompetensen på Kabeln.

Man får inte glömma att ordinarie el- och teletekniker oftast var inkallade och befann sig på okänd ort. Gick då styrsystemet för kokpannorna på Bjurums brännvinsbränneri sönder, så var det katastrof, och budet gick till Kabeln. Hade telefonledningen gått sönder hos den som sålde ägg, så lagades den vid besöket tillfälligt tills linjearbetaren från Falköping hade tillfälle att komma.

Föreningsverksamheten var omfattande, med syförening, Röda Korset, under kriget inriktad mot soldaten i fält, Ungdomens Röda Kors samt lottaverksamheten. Den kyrkliga verksamheten var inte omfattande förmodligen beroende på den kraftigt Schartuanska inriktning, som en del damer visade. Det var först när kyrkoherden, sedermera prosten, Fägerlind lättade upp synen på den kristna verksamheten som de huckleförsedda, helt svartklädda äldre damerna i kyrkan på söndagarna inte längre kunde sitta som en ogillande spärr för övriga församlingsbor.

Remontdepån var naturligtvis en tillgång med sina 500 hästar. Jag fick redan ganska ung ridutbildning och därefter nöjet att rasta depåchefens och hans närmaste mäns tjänstehästar. Sonnau, en gammal Olympiadvinnare, älskade att hoppa ännu som 18-19- åring!

Depån hade deponerat ett dussin grimmor på stationen, eftersom remonterna då och då bröt sig ut ur hagarna. Vid kvällstid samlades de hundra hästarna i en hage alltid till en runda i våldsam fart. Siktade då täten fel, betydde trästängslet inget, hästarna gick rakt igenom.

Många sommarkvällar uppbådades alla att samla in hästar, som gick lösa på vägarna. Trafiken var inte så tät på den tiden, kvällsbussen fick ta det lugnt genom hästflocken.

På något sätt kändes det som att Gudhem var en central punkt, det var cykelavstånd till allt man behövde besöka – Falköping, Skara och badet i Slafsan i Broddetorp, det var en lugn och bekymmersfri tid!

Cleive (Andersson) Hornstrand

Överstelöjtnant mst, Flygvapnet/PA, Jur kand

Mer Historia från Gudhem http://www.gudhem.se/